Vem är jag?

Gud har tänkt och önskat oss människor. Det öppnar för en helt annan syn på vårt människovärde än evolutionens kosmiska slump gör. Vi är skapade underbara, med ett bestämt syfte, till Guds avbild. Och vi är så älskade och dyrbara att Gud betalade det högsta tänkbara priset för att rädda oss när vi kommit bort från honom. Detta gäller både mänskligheten i stort och var och en av oss som individer. Det är JAG som är älskad och dyrbar i Guds ögon. Låt det sjunka in.

”Gud sade: ”Låt oss göra människor till vår avbild, lika oss. De ska råda över havets fiskar och himlens fåglar, över boskapsdjuren och hela jorden och alla kräldjur som rör sig på jorden.” Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem. Och Gud välsignade dem och sade till dem: ”Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Råd över havets fiskar, himlens fåglar och alla djur som rör sig på jorden.”” (Första Moseboken 1:26-28)

”Jag tackar dig för att jag är så underbart skapad. Underbara är dina verk, min själ vet det så väl. […] Dina ögon såg mig när jag bara var ett foster. Alla mina dagar blev skrivna i din bok, formade innan någon av dem hade kommit. Hur ofattbara är inte dina tankar för mig, Gud, hur väldig är inte deras mångfald!” (Psaltaren 139:14, 16-17)

”Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv.” (Johannesevangeliet 3:16)

Evolutionsläran vill göra gällande att människan bara är ett djur som alla andra, om än högre utvecklat. Det stämmer också såtillvida att våra fysiska kroppar liknar djurens i funktion och uppbyggnad, vilket är det enda naturvetenskapen kan se. Det som gör oss unika är istället den ande som Gud gett oss.

”Och Herren Gud formade människan av jord från marken och blåste in livsande i hennes näsa. Så blev människan en levande varelse.” (Ordagrant: ”en levande själ.)” (Första Moseboken 2:7)

Vi kan fundera över exakt vad det innebär att vara Guds avbild. Vissa saker är dock tydliga: Vi tänker och känner liksom Gud gör det, och vi har en skapande makt över vår omgivning. Allt detta i begränsad omfattning och på många sätt korrumperat av den frånvändhet från Gud (synden) som kommit in i skapelsen, men det finns där. Det är fortfarande tydligt att vi är unika.

Vad är då den yttersta avsikten med människan? I skapelseberättelsen ser vi att vi är satta att råda över jorden, som ett slags förvaltare. Det är stort nog. Men den yttersta avsikten är att vi ska leva i gemenskap – först och främst med Gud själv men också med varandra. Svaret på den urgamla frågan om livets mening är alltså ett enda ord: Gemenskap.

”Gud är trofast, han som har kallat er till gemenskap med sin Son Jesus Kristus, vår Herre.” (Första Korintierbrevet 1:9)

”Det vi har sett och hört förkunnar vi för er, för att också ni ska ha gemenskap med oss. Och vår gemenskap är med Fadern och hans Son Jesus Kristus.” (Första Johannesbrevet 1:3)

Som människa är jag alltså skapad underbar och jag är älskad av Gud. Allt borde vara bra i och med det. Men vi vet ju att det inte är så enkelt. Utan Jesus har vi ingen gemenskap med Gud, och vi lever vårt liv bortvända från honom. I andlig mening är vi då döda. Att vända om och komma till tro innebär att vår ande blir pånyttfödd. Det är en fantastisk händelse som många upplever dramatiskt omvälvande, som att bokstavligen få ett nytt liv.

Och ett nytt liv är det verkligen, oavsett hur pånyttfödelsen upplevdes. Men den nya födelsen omfattar alltså enbart anden. Kroppen och sinnet, det Bibeln kallar ”köttet”, är kvar i sin gamla natur, den som hittills levt i uppror mot Gud. Därav följer att vi omvända kristna nu har en inre konflikt som vi får kämpa med under resten av den tid vi får på jorden. Själva vårt innersta blir ett slagfält där den gamla och den nya människan kämpar om makten.

”Köttet söker det som är emot Anden, och Anden söker det som är emot köttet. De två strider mot varandra så att ni inte kan göra det ni vill.” (Galaterbrevet 5:17)

Vi är därmed också fortfarande syndare. För hur gärna vi än vill det goda är den bistra verkligheten att vi lätt snubblar och faller under vår vandring. Vi gör sådant vi inte borde göra, vi säger elaka saker och tänker onda tankar. Men Gud är barmhärtig, och Jesus är vår ”överstepräst” — den som ber för oss och hjälper oss.

”I min inre människa gläder jag mig över Guds lag, men i mina lemmar ser jag en annan lag som kämpar mot lagen i mitt sinne och gör mig till fånge under syndens lag i min kropp. Jag arma människa! Vem ska rädda mig från denna dödens kropp? Gud vare tack, genom Jesus Kristus, vår Herre! Alltså tjänar jag själv med mitt sinne Guds lag, men med köttet tjänar jag syndens lag.” (Romarbrevet 7:22-25)

”När vi nu har en stor överstepräst som har stigit upp genom himlarna, Jesus, Guds Son, låt oss då hålla fast vid vår bekännelse. Vi har inte en överstepräst som inte kan ha medlidande med våra svagheter, utan en som har varit frestad i allt liksom vi fast utan synd. Låt oss därför frimodigt gå fram till nådens tron för att få barmhärtighet och finna nåd till hjälp i rätt tid.” (Hebreerbrevet 4:14-16)

Det kommer en tid då var och en av oss ska känna Gud helt och hållet. Då ska ingen längre behöva undervisa den andre. Men under tiden som vi väntar på detta, behöver vi troende varandra. Som stöd i den kamp vi utkämpar, och för att visa upp sin gudomliga plan för världen, har Herren byggt sin församling. Det är vad nästa kapitel handlar om.