Alla tror på något (längre version)

Vetenskap mot religiös tro. ”Darwin vs Gud”. Det är ungefär så vi får lära oss att det är, en konflikt mellan vetande och (mer eller mindre dum) tro. Men är detta verkligen sant? Låt oss se hur det hänger ihop…

Darwin vs Gud? Nja, kanske inte riktigt så här då ...
Darwin vs Gud? Nja, kanske inte riktigt så här då.
Vad är vetenskap?

Det första vi måste gå till botten med är själva vetenskapen (här i betydelsen naturvetenskap). Vad är detta egentligen? För att svara på frågan behöver vi backa lite och fundera över hur vårt universum fungerar.

Tidigare trodde människan att det mesta i världen, kanske allt, styrdes och bestämdes direkt av gudaväsen. I samband med Upplysningen ersattes detta synsätt med antagandet att alla processer i universum styrs av strikta naturlagar. Allt går därmed att undersöka, systematisera och förutse enligt en väl utarbetad metod. Vi observerar, formulerar hypoteser och bevisar dessa med experiment och fler observationer.

Så här långt har antagandet visat sig stämma och vetenskapen fungerar. Universums lagar är pålitliga – fast inte fullt så enkla som de kanske verkade först. Kvantmekanik och relativitetsteori har ställt det mesta på ända och gjort fysiken väldigt svårbegriplig för de flesta. Men det handlar fortfarande om lagar vi kan räkna på.

Var går gränsen?

Vetenskap är alltså ett utmärkt verktyg att utforska vårt lagstyrda universum med. Vi kan beräkna planetbanor och förutse kemiska reaktioner, styra elektroner och bygga hållbara broar. Men det finns en gräns: Vi kan inte med hjälp av vetenskapens metod ta reda på hur själva naturlagarna kommit till, eller om de alltid fungerat som idag! Denna begränsning är inbyggd i vetenskapens absoluta fundament, i och med det filosofiska antagande som den vilar på, det som kallas metodologisk naturalism.

Enkelt uttryckt: Vetenskapen arbetar inne i en låda (det materiella, lagstyrda universum), och den kan inte se vad som eventuellt finns utanför, eller ta reda på hur lådan kommit till. Kunskapen om alltings ursprung är därmed för alltid utom räckhåll för vetenskapen. Den måste vi få på annat sätt – genom någon form av ”uppenbarelse”.

Eller lite klurigare: ”Vetenskap kan bara användas för att undersöka det som går att undersöka med vetenskap.” Liksom en skiftnyckel – ett mycket smart och användbart verktyg – bara går att använda till muttrar och bultar. Gäller det spårskruv eller stjärnskruv måste vi använda andra verktyg.

Tycker du detta verkar stämma dåligt med vad vissa välkända forskare säger? Det kan bero på att dessa inte alltid håller sig inom sitt expertisområde utan gärna vill glida över i filosofiska spekulationer och använda sin vetenskapliga pondus för att understödja en ateistisk livssyn. Detta är såklart olyckligt, det gör det svårt att föra en vettig diskussion.

Men det finns naturvetare som med mer ödmjukhet – och helt korrekt – säger hur det förhåller sig. Lars Johan Erkell, lektor i zoofysiologi vid Göteborgs universitet, uttrycker saken så här:

”… Det vetenskapliga sättet att arbeta kan i och för sig göra att ‘vetenskapen missar en väsentlig del av verkligheten’, men det är smällar man får ta. Modern naturvetenskap definieras av sin metod, och den fokuserar på pålitlig kunskap – inte på Sanningen, den tror vi oss aldrig komma fram till. Det kan finnas andliga aspekter av tillvaron som vetenskapen är blind för.” (Återgivet med Erkells tillstånd, från denna kommentarstråd.)

Big bang och själva livet

När konflikten mellan vetenskap och tro kommer på tal, då handlar det i vår del av världen oftast om denna fråga: Är det Bibeln eller teorierna om big bang och evolutionen som bäst beskriver hur vi kommit till? Och eftersom vi galaxanser oss veta att Bibeln har fel här, blir förstås utgången given och den som ändå tror på Bibeln idiotförklarad. Men utifrån det jag skrivit ovan finns det två problem:

För det första går det att ifrågasätta hur vetenskaplig evolutionsforskningen egentligen är. Eftersom det mestadels handlar om att förstå historiska, icke upprepningsbara processer går det inte att bevisa något enligt den vetenskapliga metoden. (Några citat som styrker det påståendet finns här.) Vi vet alltså inte med säkerhet att det verkligen skett en evolution så som teorin säger. Det är bara vetenskapens bästa förklaringsmodell just nu.

Det viktigaste problemet är dock detta: Varken teorin om big bang eller evolutionsläran säger något om uppkomst, bara om utveckling – av det som redan kommit att existera. Evolutionen börjar med en levande cell – hur den kom till finns det bara hypoteser om. Och big bang-teorin sträcker sig tillbaka till den första bråkdelen av en sekund efter att processen startade. Vad som fanns och vad som hände innan dess har vi ingen aning om. Vi kommer inte heller någonsin att få reda på det, eftersom det inte ens går att veta vilka naturlagar som gällde innan big bang. (Fanns det ens några?)

CellerDetta är illa nog. Men det blir värre än så, vi vet nämligen inte vad LIV innerst inne är för något. Det finns ingen vetenskaplig definition! Vi vet hur livet visar sig, vi kan alltså skilja en död cell från en levande, men det är också allt. Ändå är många helt övertygade om att liv bara är kemi och elektriska signaler och något som kan uppstå spontant när omständigheterna är de rätta. För övrigt den övertygelse som driver hela idén om liv på andra planeter…

Kommer vi då inte så småningom att kunna visa hur livet uppstått, om forskningen bara får mer tid på sig? Hypoteser finns ju, och arbetet går framåt. Nej, inte ens om vi lyckas spåra livet tillbaka till en enskild RNA-molekyl med förmåga att kopiera sig själv (en av de aktuella hypoteserna), kommer vi att veta om detta är livets början. Det är ju bara ett antagande att livet skulle utgöras av dess kemi. Hur vet vi att det inte är något helt annat, något vi inte kan se eller mäta och som tillförts materien utifrån? Något som bara använder molekylerna – och i förlängningen cellerna – för att uttrycka sig i den här världen? Detta kan låta som en saga, men det inte omöjligt att det är sanningen. Det är bara omöjligt för vetenskapen att ta reda på vilket, instängd som den är i sin låda.

Och så faller då alltihop samman, och det visar sig att vi aldrig kommer ifrån tron. Tron på att universum bildats av en slump. Tron på att liv är något som kan uppstå spontant. Eller tron på att en Skapare, i sig själv livets källa, tänkt ut och – på något sätt – satt allt i rullning. En livsåskådning som enbart bygger på vetenskapliga fakta existerar inte och kommer aldrig att existera.

Vi tar det igen: En livsåskådning som enbart bygger på vetenskapliga fakta existerar inte och kommer aldrig att existera!

Vilken tro är ”bäst”? En känslig fråga …

Om det nu alltså är så att alla på något sätt är troende, då handlar det inte längre om en konflikt mellan vetenskap och tro. Då blir det istället en fråga om vilken tro som bäst beskriver världen vi lever i. Det blir mer ett filosofiskt problem, och den moderna idén om att kunna ”bevisa” saker blir istället till ett behov av att kunna argumentera. Något som givetvis inte sänker kraven på att fakta ska vara korrekta – när det verkligen finns fakta att känna till.

Mot den här bakgrunden kan man tycka att debatten borde vara lite mer respektfull. Framför allt borde välutbildade ateister veta bättre än att förlöjliga gudstroende, som ofta sker. Men riktigt där är vi inte idag. Och kanske, kanske beror det inte bara på bristande kunskap om vetenskapens begränsningar, utan på att frågan om vårt ursprung har en alldeles särskild sprängkraft. För om jag måste inse att Någon kan ha skapat mig, då bör det ju också få konsekvenser för hur jag lever mitt liv. Och det är för många en väldigt skrämmande tanke, som man i det längsta värjer sig för…

Men vad är då vettigast att sätta sin tro till? Slumpen eller en Skapare? Häng med i den filosofiska matchen här.