Vad handlar det om? (Bibeln på en kvart)

bibel1Det börjar från början. Den allra första början, när Gud skapar universum, jorden och livet. En ursprungsmyt bland många andra? Kanske det. Men för den som tittar närmare finns djup och förklaringar till livets och människans villkor som är svåra att hitta på annat håll.

När Gud skapar människan gör han henne unik. Inte skild från djuren – vi bär tydligt samma kroppsliga ursprung därigenom att vi blivit till ”av jord” – men upphöjda över andra varelser i det att vi får en ande, en livgivande vindfläkt av det som är Gud själv. Så blir människan, som det står, skapad till att vara Guds avbild. Vi blir inte gudar i oss själva, men i någon mån lika Gud.

Gud lämnar över ansvaret

Redan när Gud först uttalar ambitionen att skapa människan, står det klart att hon ska få det stora och ansvarsfulla uppdraget att förvalta jorden. ”De ska råda över fiskarna i havet och över fåglarna under himlen, över boskapsdjuren och över hela jorden…” Just detta överlämnande av ansvar är en viktig del av förklaringen till att Gud sedan inte kan agera fritt när allt ganska snart går över styr. Gud står visserligen som ägare till allt skapat, men kontraktet med människan ger henne dispositionsrätt under överskådlig framtid.

Man och kvinna

Exakt hur skapandet av människan går till, är svårt att utläsa. Det är förmodligen inte heller viktigt, utan fokus ligger på att förklara avsikter mer än teknikaliteter. Därför kan människans skapelse visas ur två perspektiv, där det ena mer går in på hur man och kvinna förhåller sig till varandra. Anmärkningsvärt här kan tyckas vara att kvinnan skapas först då det står klart att mannen inte mår bra i ensamhet, samt att Gud formar henne av en del av mannens kropp. Här finns dock en djup symbolik som handlar om samhörighet och jämställdhet, något som ofta missförstås.

Människan faller

Vi har bara hunnit till det tredje kapitlet i Bibelns allra första bok. Och redan här är det dags för den stora Katastrofen, det som brukar kallas syndafallet. En ny karaktär introduceras, ”ormen”, som sannolikt inte är en faktisk orm utan får symbolisera närvaron av en fiende som aldrig blir riktigt tydlig men som senare visar sig vara ett andligt väsen, en ängel, som vänt sig mot Gud och blivit genuint och obegripligt ond. Namnet Satan är hebreiska och betyder fiende/motståndare. Den grekiska motsvarigheten är diabolos – djävul.

Själva fallet beskrivs som en handling av olydnad, när människorna lockas att äta frukten av det enda träd som inte ingick i kontraktet: ”Trädet med kunskap om gott och ont.” Därmed händer just det som Gud tidigare hade varnat för, döden kommer in i skapelsen. Exakt vad det innebär är svårt att utläsa här, men konsekvenserna blir en tydlig och katastrofal brytning i relationen till Gud, som är livets källa. Guds omsorg om människorna tar dock inte slut i och med detta. Han förvisar dem visserligen från den paradisiska tillvaron i Edens lustgård, men detta tycks mer vara en skyddsåtgärd än en bestraffning. Det framgår också att Gud har en plan, vilket sedan i princip är vad resten av Bibeln handlar om.

En intressant detalj är att Gud i det här sammanhanget ger människorna kläder av skinn att skyla sig med. I detta ligger grunden till allt offrande av djur som senare kommer att bli ett viktigt inslag i många mänskliga kulturer – inte minst då den judiska. ”Utan att blod utgjuts ges ingen förlåtelse.” (Hebréerbrevet 9:22) Orden kan för oss låta väldigt märkliga; det är uppenbarligen något här som går utöver vår kunskap…

Syndafloden

Under en tid växer nu jordens befolkning, helt enligt den ursprungliga planen. Samtidigt växer också ondskan, och till slut får Gud nog. Han beslutar att genom en världsvid översvämning göra en total ”omstart”, där bara åtta människor, en viss Noa och hans närmaste familj, samt representanter för fåglar och landlevande djur räddas i en specialbyggd båt. Denna omstart tar inte bort ondskan men reducerar den och ger de överlevande utvalda en möjlighet att börja om med bättre förutsättningar.

Patriarkerna

I första Moseboks tolfte kapitel inleds det som ska bli Guds frälsnings- (räddnings-) plan för mänskligheten. Gud finner en man som verkligen vill leva rättfärdigt, Abraham, och inleder med honom en unik vänskap. Abraham kallas att lämna sitt land och sitt folk för att istället följa och lära känna Gud. I det ingår att han ska bli stamfader (patriark) för ett stort folk som Gud dessutom vill ge ett eget land, det som nu är Israel/Palestina. (Här bottnar alltså det nuvarande Israels anspråk på sitt område, i ett löfte från Gud.) Detta ska så småningom bli platsen dit Gud vill sända Messias (Kristus), sin frälsare, han som ska ställa allt tillrätta igen som gick sönder i syndafallet. Kallelsen av Abraham blir därmed första steget i skapandet av ett ”brohuvud” på jorden, och alltså startskottet för en noga uttänkt räddningsplan där ondskan en gång för alla ska besegras.

Abraham lyder Guds kallelse och lämnar sitt hem. Det visar sig dock bli en lång resa med många turer, och Abraham själv får inte se Guds löften uppfyllda. Han lever visserligen i det utlovade landet, men som främling. Han får också vänta länge på en arvinge. Inte förrän det egentligen borde vara försent, vid hundra års ålder, får han sonen Isak tillsammans med sin hustru Sara. Några år dessförinnan har han, på Saras egen inrådan, hunnit skaffa en ”halväkta” son med hennes tjänsteflicka som surrogatmamma. Denna pojke, Ismael, blir stamfader till de arabiska folken, och därmed kan man säga att hela mellanösternkonflikten har sin upprinnelse i en enda mans otålighet. Gud hade lovat en son, men när åren gick utan att något hände hittade Abraham och Sara själva på att ta hjälp av en surrogatmamma… (Observera att Koranen här har en omvänd förklaring, där det istället är Ismael som är den rätta arvingen.)

Inte heller Isak får se Guds löfte uppfyllt. Han får själv två söner, tvillingarna Jakob och Esau. Deras inbördes relation är en alldeles egen historia med många bottnar, men det viktiga för den stora berättelsen är att Jakob efter diverse turer och en lång kamp får böja sig för Gud och börja förtrösta på honom. Innan dess har han fått 12 söner, vilka blir grundare av Israels tolv stammar. Och Israel, ja det är det namn Jakob får efter att ha fått frid med Gud. Namnet betyder ”Han kämpar med Gud”.

Sodom och Gomorra, och Abrahams offer av sin son Isak

Det är svårt att passera berättelsen om patriarkerna Abraham, Isak och Jakob utan att nämna dessa viktiga och omdiskuterade händelser. En del av det motstånd som möter Bibeln idag har förmodligen sin grund just här:

Sodom och Gomorra var två städer där människans ondska åter hade nått sådan nivå att Gud var tvungen att agera. Den diskussion vi ibland kan höra gäller om det var homosexualitet som var problemet, eller om det var främlingsfientlighet och våld. Oavsett vilket så ber Abraham för städerna, att om det finns så lite som tio rättfärdiga människor där så ska Gud ställa in hela operationen. Detta går Gud med på, men uppenbarligen finner han inte så många rättfärdiga, varför städerna planenligt utraderas med ”eld och svavel från himlen” – något som bör indikera ett vulkanutbrott i närheten. Den enda som undkommer är Abrahams brorson Lot, som hade bott en tid som främling i staden.

Kanske ännu mer absurt kan offret av Isak se ut. Hur kan en Gud som sägs vara god och rättfärdig befalla en man att offra sitt barn som brännoffer? Det är ju för det första mord och dessutom utomordentligt motbjudande som idé. Men så lyder berättelsen. Några år efter att Abraham äntligen fått sin efterlängtade son (osäkert hur många år, somliga källor menar att Isak var vuxen),  säger Gud till Abraham att han ska offra honom. Och Abraham lyder! Tillsammans med Isak går han några dagsresor till ett berg, gör i ordning en offerplats och ska just till att slakta sin son när en Guds ängel säger stopp. Istället dyker det lämpligt nog upp en bagge som Abraham kan offra.

Var det då verkligen Guds avsikt att Abraham skulle offra sin son, något han sedan ångrar i sista stund? Givetvis inte. Det Gud gjorde var att arrangera det yttersta provet av Abrahams kärlek till Gud – och tro på hans goda vilja. Att inte ens undanhålla Gud sitt eget barn, även om ordern var obegriplig, det tyder på den starkaste förtröstan. Gud hade ju lovat att Abraham skulle bli fader till ett stort folk, och hur skulle han då kunna låta den enda sanna arvingen dö? Till och med när Abraham lyfte offerkniven måste han ha varit övertygad om att han skulle vandra tillbaka hem tillsammans med Isak – levande.

Så denna centrala händelse i Gamla testamentet är inte uttryck för någon absurd idé hos Gud utan den slutliga examen i trons skola för Abraham. Därmed blev han inte bara stamfader för det israeliska folket som skulle komma, utan också ”trons fader” för alla som i efterkommande tider haft samma förtröstansfulla tro på Gud. Utan att kunna förstå allt. Precis samma tro som ett litet barn har på sina föräldrar som älskar det. Utan att förstå allt de vuxna tänker och gör…

För kristna är också hela denna passage i Bibeln en förebild på det som ska hända i Nya testamentet, när Jesus dör på korset som ett offer för mänskligheten. Men då är vi inne på den djupare innebörden av hela Bibeln och det går utanför rubriken för det här inlägget. (Se istället Kristen tro – The Basics och Tre steg till Gud.)

Josef

En av Jakobs tolv söner, den näst yngsta och den mest älskade, är Josef. Att han är älskad över de andra har en speciell orsak, men det är inget som bröderna förstår utan de blir bara alltmer irriterade. Speciellt sedan Josef börjat drömma om hur han ska bli upphöjd över hela familjen. I en dröm som han berättar, bugar både solen, månen och elva stjärnor för honom… Till slut går det hela överstyr, och när brödraskaran vid ett tillfälle befinner sig långt hemifrån säljer de Josef till en förbipasserande karavan som är på väg till Egypten. Sedan antyder de för sin far Jakob att Josef har blivit dödad av ett vilddjur.

I Egypten blir Josef såld som slav, men han envisas med att vara rättfärdig och tjäna väl, och Gud är med honom i det. På märkliga vägar låter Gud honom till slut nå positionen som Faraos närmaste man. Den avgörande orsaken blir att Josef lyckas tyda Faraos oroande drömmar, vilka förebådar en svår svältkatastrof. På grund av Josefs visa råd om att lagra spannmål under ”de sju goda åren” kan landet sedan överleva de följande sju nödåren.

Svälten drabbar fler länder i regionen och tvingar människor till Egypten för att köpa säd. Även Josefs bröder står en dag framför honom och bugar sig, och ber att få köpa mat för sin överlevnad. I det läget känner de inte igen honom, men innan han avslöjar vem han är vill han sätta dem på prov för att se om de bättrat sig sedan sist. Historien slutar med att Jakob och hela hans hushåll flyttar till Egypten, och alla försonas i en av Bibelns mest rörande scener.

Mose

Det framgår inte när egypterna slutar att se på Jakobs ättlingar som ärade gäster i landet och istället börjar betrakta dem som ett hot. Men detta är vad som händer, när historien om hur Josef räddat landet faller i glömska och man bara ser ”Israels barn”, som de nu kallas, bli allt fler. Lösningen blir att förslava hela folket och slita ut dem som arbetskraft. Så går omkring 400 år.

En av metoderna för att hålla Israels folkökning i schack är att döda så många av deras nyfödda pojkar som möjligt. Därmed skulle Mose, en av de mer välkända av Bibelns gestalter, egentligen ha fått ett kort liv. Han räddas dock undan Faraos dödspatruller, genom en lika desperat som trosviss handling av hans mor, och han får ironiskt nog växa upp som adoptivson i Faraos eget hushåll.

Många år senare får Moses priviligierade liv en dramatisk vändning, då han överilat tar ställning för det folk han ursprungligen tillhörde. Han flyr till Midjan, där han sedan under ytterligare lång tid lever beduinliv, bildar familj, vallar får och har förmodligen inga tankar på att kunna tillföra världen så mycket mer med sitt liv. Tills han vid åttio års ålder får möta Gud och ta emot kallelsen att bli den som ska föra Israels barn ut från slaveriet i Egypten och till det land Gud en gång lovade Abraham.

Uttåget ur Egypten, Lagen och en mycket lång ökenvandring

Tio farsoter över landet då Farao i det längsta vägrar släppa iväg sina slavar, en väg som öppnar sig rakt igenom havet, mat som regnar från himlen, vatten som forsar fram ur klippor mitt i öknen – det är inte små under som sker när Gud befriar sitt folk och för dem dit han lovat. Så är också detta det mest centrala i den judiska historieskrivningen. Själva födelseprocessen för Israels folk. Och för kristna är det en symbolisk beskrivning av hur Gud befriar den troende från slaveri och för henne ut i frihet.

Det är också efter befrielsen från Egypten som Mose får ta emot Lagen – först och främst de ”Tio Guds bud” som huggs in på två stentavlor och som ska vara folkets rättesnöre. Det är tio goda bud, som innerst handlar om kärlek till Gud och medmänniskan men som det visar sig att ingen egentligen klarar av att leva efter på grund av den trasighet som fortfarande finns kvar som ett arv efter de första människornas misslyckande. Först många hundra år senare ska det stå klart, för dem som kommit till tro på frälsaren Jesus Kristus, att lagen endast syftat till att visa på bristerna – så att folket skulle längta desto mer efter Guds lösning på problemet med den inre trasigheten.

Utöver de tio buden ges en mycket detaljerad lag om olika offer och tider och ritualer som ska hållas. Det mesta av detta tillkommer som en följd av svår synd under tiden som Mose är frånvarande, uppe på det berg där han möter Gud och tar emot buden. Det är, som det senare beskrivs, en lag som inte är till någon egentlig nytta utan bara ska pröva hur villiga människorna är att lyda Gud.

Vägen från Egypten till det utlovade landet är egentligen inte så lång, men det tar ändå fyrtio år innan folket kan börja inta sitt nya område. Anledningen är svårsmält men blir också en lärdom för kommande generationer: Det går inte att följa Gud utan att tro på Guds löften! Och de som blivit befriade från slaveriet i Egypten, som sett Guds stora under och varit föremål för hans omsorg, de trodde ändå inte. Därför fick hela operationen gå i stå tills en ny generation växt upp, en som inte fått sitt tänkande format av ett liv i slaveri.

En blodig erövring

Den som inte tidigare reagerat över Bibelns historiebeskrivning gör det förmodligen nu, då det är dags att inta landet. Varför ger Gud – en god och kärleksfull Gud – över huvud taget sitt folk ett land där det redan bor människor? Och varför måste dessa utrotas? Svaret är inte alltid direkt uppenbart, men det finns i dessa folkslags historia. Deras totala moraliska förfall, extrema avgudadyrkan med bland annat människooffer och en lagstiftning som innebär att när Gud befaller Israel att bara hämnas ”öga för öga, tand för tand” så är det en skarp tillrättavisning att inte ta efter de andra folkens urspårade rättsskipning. Denna går tillbaka ända till den sjunde generationen människor, då en viss Lemek sa: ”Jag dödar en man för ett sår, en yngling för en skråma. Kain blir hämnad sju gånger om, Lemek sjuttiosju.”

Folken i landet hade också fått lång tid på sig att ändra sitt sätt att leva. Redan när Gud talade med Abraham om det land hans efterkommande skulle få, berättade han om de fyrahundra årens slaveri i Egypten, och det framkom då att de åren skulle bli en tid av väntan för att: ”ännu har inte amoréerna fyllt sina synders mått”. (1 Mosebok 15:16)

När så en ny generation israeliter växt upp och folket är redo, delar Gud än en gång en vattenmassa – nu floden Jordan – och erövringen inleds. Vi är nu framme i Josua bok, den sjätte i Bibeln, och resten av historieskrivningen ska komma att handla om fortsatt kräftgång när det gäller tro på Gud och lydnad för hans bud. Landet intas, men med stora problem. Vissa folk blir inte utrotade utan assimileras bland israeliterna, och dessa dras med i avgudadyrkan och avfall från Gud. Det är en historia av återkommande misslyckanden och upprättelser, moraliskt förfall och uppryckning.

Domare och kungar

När Mose dör, strax innan erövringen börjar, tar Josua över ledarskapet. Josua tillhör de få av den gamla generationen som hade trott på Gud hela vägen och därför överlevt ökenvandringen. Hans roll blir att liksom Mose vara en stark ledare, och så länge han lever följer folket Guds bud. Det är när han så småningom dör som de främmande folkens inflytande över israeliterna visar sig och perioder av avfall och upprättelse följer på varandra.

Den konkreta följden av att bryta förbundet med Gud är att landet inte längre kan hålla stånd mot sina fiender. Därför handlar den fortsatta historien om återkommande strider med grannfolken. Under den här tiden kallar Gud ”domare”, militära och andliga ledare som får folket att lyfta sig ur sitt moraliska förfall. Men så snart en domare dör återfaller man i gamla vanor.

Domarstyret övergår så småningom i ett regelrätt kungadöme. Inte för att Gud vill ha det så – han hade föredragit att folket bara sett upp till honom som sin kung, ledare och förtrogne vän. Men folket vill ha en kung som de kan se, precis som de andra folken. Och så blir det, trots de nackdelar detta medför. Under resten av gamla testamentets historieskrivning styrs Israel av kungar, först som en enad nation, därefter söndrat i två delar efter en svår kontrovers. Och troheten till Gud fortsätter att bölja fram och tillbaka, tills Guds tålamod är slut och han låter hela landet bli erövrat av främmande makt och folket bortfört i fångenskap. Under sjuttio år har så landet ”sabbatsro”, innan en mindre del av de fördrivna tillåts återvända för att börja bygga upp det som blivit förstört.

Så långt Gamla testamentet. Nu över till Nya testamentet, där fokus ligger på uppfyllelsen av Guds löfte om en Frälsare. Det löfte som gavs redan till de första människorna efter att de fallit.

Vi får inte veta så mycket i Bibeln om Guds timing, bara att den alltid är perfekt och att det ofta innebär lång väntan för människan. Så fick världen vänta länge på den utlovade Messias, frälsaren som skulle återupprätta allt som gått sönder i skapelsen. Och när han kommer är det inte ”med pompa och ståt” utan som ett vanligt barn, fött under enkla omständigheter i ett stall (”för det fanns inte plats för dem i härbärget”). Ja, du som har minsta koll på det kristna julbudskapet känner förstås igen berättelsen.

Barnet som föds och som får namnet Jesus (på hebreiska Yeshua eller Yehoshuah, vilket anspelar just på ordet för att rädda/frälsa) har en märklig historia. En unik härkomst, genom Guds egen Ande och en ung kvinna som ännu inte varit tillsammans med någon man. Hans uppväxt vet vi inte så mycket om – de berättelser som finns ansågs inte tillförlitliga och lämnades därför utanför Bibeln. Det vi har är fyra berättelser som tar oss med genom de troligtvis bara tre åren av verksamhet sedan Jesus passerat trettio och med ett starkt fokus på hans undervisning, mirakler, död och uppståndelse.

Jesus gör under och tecken

Dessa fyra evangelier berättar, ur lite olika perspektiv, om en man som minst sagt skiljer sig från mängden. Till det yttre uppför han sig delvis som en judisk lärare i Guds lag, en rabbin, bland andra, men han undervisar med auktoritet och låter de under han utför bekräfta att han är Guds utvalda. Han botar sjuka och funktionshindrade av alla slag, ger människor mat, stillar oväder och går på vatten. Och han befriar dem som på olika sätt är plågade av den gamla fienden, djävulen. För att visa att han är den som ytterst ger människan liv, återuppväcker han även vid några tillfällen människor som dött. En av dem har till och med redan varit död i fyra dygn, vilket utesluter att det bara skulle ha handlat om ”nära döden-upplevelser”.

Extrem och omvälvande undervisning

När Jesus undervisar om Gud och Guds rike säger han ingenting som motsäger eller upphäver Lagen som gavs genom Mose. Ändå är det något helt nytt och revolutionerande, och folket ”hänger vid hans läpp” som Folkbibeln uttrycker det. På mer normal svenska: De lyssnar gärna och med stor uppskattning till honom. De religiösa ledarna blir däremot upprörda, eftersom Jesus enligt deras sätt att se bryter mot vissa bud och dessutom talar om Gud som sin ”Fader”. Därmed gör han anspråk på en alltför stor likhet med Gud, anser de. Eftersom de tror sig veta att Jesus bara är en snickarson från en oansenlig stad i ett illa ansett område, och inte ens erkänner honom som ”riktig” profet, är det något oerhört att han gör sig själv lik Gud. Så stötande tycker dessa präster och skriftlärda det är, att han förtjänade döden!

Vad var då Jesus huvudsakliga budskap? Att Gud i och genom hans ankomst nu har sträckt ut sin hand till människorna. ”Guds rike är nära!” Att det är dags att vända sig bort från alla avgudar, och att hela lagens uppfyllelse ligger i ett enda bud: Du ska älska Gud av hela ditt hjärta och din nästa som dig själv.

Hård mot de hårda och mästare i klurighet

Det finns två egenskaper som i berättelserna utmärker Jesus kanske mer än något annat: Han säger alltid sanningen, och han är alltid barmhärtig mot svaga och sargade människor. De som behöver hans hjälp och kommer till honom utan förbehåll, de får alltid den hjälp de behöver.

Även de ”hårda” vill Jesus nå. Gud har inga favoriter, han älskar alla och hans frälsare har kommit för att rädda alla som vill ta emot. Men om sanningen är att de skriftlärda som står honom emot är ”huggormars avföda och vitmålade gravar – fina på utsidan men inuti fulla med ben och orenhet” – då är det precis det de får höra från Jesus. Han lindar inte in sanningen i bomull för att den ska bli mottagen. Så, om sanningen är hård, då är Jesus ibland hård mot de hårda.

Jesus är också mästare i retorik och berättarkonst. Inte minst använder han överdrifter och tillspetsningar till det yttersta för att få fram sina poänger. Vi som läser idag kan ibland hoppa högt och undra varför Jesus säger så underliga och ibland till synes motsägelsefulla saker. Men till dem som lyssnar går budskapet fram. ”Hör, du som har öron att höra med!” säger Jesus gång på gång.

Korsfäst, död och begraven. Och uppstånden!

Evangelierna är mot slutet helt tydliga med två saker. Jesus dog verkligen! Och han uppstod, i sin kropp, för att något senare bli upptagen till himlen inför ögonen på sina lärjungar! Det råder ingen tvekan om att detta är budskapet, och längre fram inskärps det att så många som fem hundra personer fått se Jesus efter uppståndelsen och kan vittna om att det är sant. Det är uppenbart att den kroppsliga, verkliga uppståndelsen är viktig, något som i moderna varianter av kristendom ibland förklaras bort som något metaforiskt. (”Jesus har uppstått inom oss som tror.”)

Apostlarna fortsätter jobbet

Apostlar… Det var vad den närmaste kretsen av förtrogna lärjungar kallades. De som hade fått uppdraget att gå ut till nya områden och lägga grunden för det som skulle bli Guds församling, den kristna kyrkan. Boken Apostlagärningarna tar därmed vid där evangelierna slutar.  Den berättar om en ung kyrkas explosionsartade tillväxt, men också om förföljelse och svårigheter (precis som Jesus hade förutsagt). Redan i början av verksamheten blir en av Jesus lärjungar halshuggen, vilket förstås gör att man kan undra både över meningen och över Guds beskydd. ”Jag är med er alla dagar”, hade Jesus sagt. Vad innebar det? Men detta är ett genomgående drag både under resten av Bibeln och så som den kristna kyrkan har utvecklats genom århundradena. Framgång och förföljelse har alltid gått hand i hand.

Profetiorna avslutar

Både Gamla och Nya testamentet avslutas med profetiska böcker, där samtiden analyseras och framtiden förutsägs. I Bibelns allra sista bok, Uppenbarelseboken, får (enligt traditionen) lärjungen Johannes på sin ålderdom en syn där Jesus visar vad som ska hända när tiden går mot sitt slut och det är dags att avsluta jordens och universums existens. Det är en apokalyptisk berättelse fylld av symbolik, i första hand avsedd som tröst för den förföljda församlingen, men kanske också med värdefull information om den tid vi lever i nu. (Mer om det hittar du i avsnittet: Vad säger Bibeln om framtiden?)

I korthet beskriver Uppenbarelseboken den dom som kommer över världen för att den inte vänt om från sin ondska. Det är bland annat en mängd plågor som änglar bär fram i skålar och häller ut över jorden och i rymden. Boken beskriver också hur ondskans makter mobiliserar inför slutstriden, en strid som den återvändande frälsaren Jesus kommer att vinna. Därefter upprättas Guds nya värld, där ingen ondska ska finnas mer och där de frälsta, de som tagit emot tron på Jesus, kommer att få möta Gud ansikte mot ansikte och leva i evig glädje.

<<  Är Bibeln speciell?

Facebooktwittergoogle_plusmailFacebooktwittergoogle_plusmail