Min personliga berättelse

När jag växte upp var tron på Gud och Jesus en självklarhet. Jag hade ingen direkt relation till denna Gud – jag visste inte ens att man kunde ha det – men jag trodde på honom, och jag hade en aning om att han på något sätt fanns med i mitt liv.

konfirmation-collage

Konfirmationen i Svenska kyrkan var en viktig händelse. Den väckte något i mig, och jag fortsatte att gå på söndagsgudstjänsterna ett tag efteråt. Men jag tröttnade snart på det jag upplevde som stelt och tråkigt i kyrkan. Däremot var jag med på rastandakterna i skolan. Vi höll till i ett mysigt rum i källaren, och det brukade kännas bra. Det var min konfirmationspräst som hade hand om det. Han var annorlunda på något sätt, när han berättade om Gud lyssnade man verkligen. I alla fall gjorde jag det…

Men den här tiden tog också slut. Det frestade på att smyga sig ner till källaren. Man var inte precis skolans coolaste om man var kristen, och jag var mobbad redan innan. Jag orkade inte sticka ut från mängden mer än jag redan gjorde.

På gymnasiet var det för en tid kompisar och cykelträning som gällde. Jag hade varit så utsatt i grundskolan, nu blev jag plötsligt en i gänget och det kändes fantastiskt skönt. Visst trodde jag fortfarande på Gud. Jag försökte till och med övertyga andra om att han fanns, när vi någon gång kom in på det ämnet. Men samtidigt såg jag ner på dem som var med i den kristna skolgruppen. De var bra kompisar och absolut inga töntar, men jag tyckte deras Jesus-fixering var överdriven och lite löjlig.

Skuggan börjar växa

Det goda livet varade inte så länge. Efter första läsåret blev det mer och mer alkohol på festerna, och även om jag försökte hänga på så kändes det aldrig som om jag var med på riktigt. Det här var inte jag! När jag så småningom drog mig ur försvann snart kompisarna. Resten av gymnasietiden blev bara en kamp för att komma igenom och få ett jobb. Sedan skulle jag ut på äventyr!

Seglar
Ja, jag skulle ut och segla! Jorden runt, var det tänkt. På obestämd tid…

Det var när jag hunnit bli tjugotvå som det började hända saker på allvar. Jag hade för länge sedan slutat träna eftersom jag fått ont i mina leder. Det började i fingrarna, sedan spred det sig till andra ställen och gjorde mig mer och mer begränsad. När det var som värst fick jag använda båda händerna för att lyfta ett dricksglas!

Min känsla av att inte passa in i samhället hade också växt, och jag arbetade minst tio timmar övertid varje helg för att kunna köpa den där segelbåten och sticka ut ensam på världshaven. Kanske för gott. Jag levde nästan bara på makaroner och ketchup för att så fort som möjligt nå mitt mål. Enda helgnöjet var att cykla ned till hamnen och titta på båtar.

Naturligtvis gick det här inte alls ihop, lite kraft måste man ju ändå ha för att hantera en segelbåt. Men jag knep ihop ögonen. Ville inte se, ville inte erkänna att jag var för sjuk för att kunna genomföra mina planer. Jag pressade mig tjurskalligt framåt, medan oron och ångesten hela tiden växte inom mig.

arlanda 1

Jag gjorde vapenfri tjänst som flygplatsbrandman när ”domen” till slut föll. Tre veckor hade jag hunnit med då, på brandskolan vid Arlanda. En del saker hade gått bra, som att köra brandbilarna med skum och släckningspulver. Men vi skulle orka lyfta också, både tung utrustning och människor, och det gjorde jag inte. Jag glömmer aldrig läkarens ord när jag berättat om vad jag tänkte göra med mitt liv. ”Ja”, sa han, ”du kan ju alltid läsa böcker…”

Den smällen kunde ha knäckt mig, krossat mig till småsmulor. Läsa böcker, va?! Leva ”Svenssonliv”, med radhus, Volvo, två ungar och jobb fem dagar i veckan fram till pensionen? Fångad i ekorrhjulet, som alla andra… Nej tack, det var inte så jag ville ha mitt liv. Det var ju precis det jag jobbat så hårt för att undvika!

Det kunde ha knäckt mig och släppt fram allt det destruktiva som växt inom mig. Hopplösheten, tankarna på självmord som aldrig riktigt kommit fram till ytan. Men det gjorde inte det! Nej, för något hade hänt en tid innan domen föll, strax innan jag blev hemskickad från Arlanda. Något som gjorde att läkarens ord inte nådde in och fick fäste utan bara rann av mig som vatten på en gås…

En första beröring

Jag vet inte hur jag kom att snacka med Peter den där kvällen i förläggningens TV-rum. Vi var med i samma grupp under övningarna, men vi hade inte sagt någonting till varandra än. Men just då var det som om allting var förberett och färdigt för något stort, fast det verkade precis som vanligt där vi satt ett gäng och fikade och slötittade på TV.

Jag vet som sagt inte hur det började, men jag minns hur det slutade. Klockan var över två på natten när jag lämnade Peters rum och smög in till mig. I sex timmar hade jag då suttit med gapande mun och lyssnat när han berättade om sin relation till Gud. En levande relation, självklar och naturlig, full av den glädje och kraft som jag själv alltid saknat. En relation som förändrade hela livet och kunde bära över vilka mörka vatten som helst. Och jag var helt förstummad!

Jag som alltid hade sett mig som kristen, jag hade inte fattat eller upplevt någonting! Jag hade trott på att Gud fanns, och jag hade förstått att Jesus var Guds son och allt det där, men jag hade inte haft någon kontakt med honom. Och när krisen började växa i mitt liv, då fanns ingen kraft att ta itu med den. Nu fick jag plötsligt se att det fanns mer att få, och inom mig sa jag till slut JA den natten. Ja, jag vill också ha detta! Jag vill också ha dig, Gud, i mitt liv på riktigt!

Peter höll fortfarande på att berätta när jag tänkte den tanken. Om det nu var en tanke eller bara en känsla. Han såg nog att mitt ansikte lyste upp, men jag undrar om han förstod hur stort det var, det som hände på insidan. Det var som om en flod av friskt vatten sköljde genom mig, från huvudet ner till tårna, och den tog med sig alla de mörka tankarna, all ångest, all oro för mitt liv och för framtiden. Jag kände i det ögonblicket bara glädje, och när jag senare kröp ner mellan lakanen log jag fortfarande – trots att jag visste att den infernaliska klockan skulle ringa knappt fyra timmar senare.

Utanförskap och ett slutligt steg

När jag kommit tillbaka till Västerås och jag så småningom fått frisedel, eftersom läkarna inte såg någon möjlighet att jag skulle klara av tjänsten, började jag söka efter en kristen gemenskap. Det enda jag kände till sedan tidigare var Missionskyrkan, så det var där jag hamnade. Där fanns ett ungdomsgäng som träffades i kyrkan en kväll i veckan. De lite äldre hade bibelstudier och samtal i grupper. Jag försökte vara med på både det ena och det andra.

Våren och sommaren gick. På ett sätt hade mitt liv förändrats efter upplevelsen på Arlanda, men resultatet av det var mest att jag var med lite i kyrkan. Och så att tankarna på den där ensamseglingen bleknade. Men i stort sett fortsatte livet som förut. Jag jobbade vidare som dataprogrammerare, levde snålt och sparade fortfarande allt jag kunde.

ASEA 1985

Det visade sig vara svårt att komma in i ungdomsgänget i kyrkan. Alla hejade förstås och var trevliga, men ingen visade något större intresse av att ta reda på vem jag var. Jag satt ofta ensam vid fikat. Men något fanns där ändå, och i början av hösten blev jag erbjuden att följa med på en konferens i Huskvarna. En ”Jesus-konferens”, anordnad av Metodistkyrkan. Och, jodå, den här killen som hade tänkt så många hånfulla tankar om Jesus-fixerade freaks på gymnasiet, han tackade ja!

Det var sedan där, i den lilla kyrkan i Huskvarna, som jag slutligen fick alla bitarna på plats. Ett bibelstudium som öppnade den sista dörren, en kvällsgudstjänst med inbjudan att böja knä för Jesus. Det blev avgörande för hela min framtid. Visst hade det hänt något stort redan på Arlanda ett halvår tidigare. Det hade verkligen varit ett möte med Gud den där natten! Men nu förstod jag mer vad det handlade om, och jag såg att det fanns ett steg jag behövde ta för att det skulle börja fungera. Jesus ville att jag skulle följa honom, han väntade på mitt beslut! Ingenting konstigt eller ovanligt, bara så som Gud tänkt det när han skapade världen. Att vi människor skulle leva nära honom som älskar oss. Och beslutet kom, efter en tvekan som överraskade mig med sin styrka…

Om det som tidigare hänt inte förändrat livet så mycket, kom det här beslutet verkligen att göra det. Jag märkte det redan dagen efter, när jag vaknade först av alla och smög mig ut i den strålande morgonsolen. Känslan var… obeskrivlig! Jag var så lugn, och jag kände mig så underbart fri. Och allt omkring mig var fullkomligt rent, med knivskarpa konturer. Det låter nästan patetiskt, överdrivet, men det var verkligen så. Ordet frid använder man ofta som kristen när man ska beskriva det här. Men går det att förstå hur fantastiskt det är? Den frid jag kände just då skulle jag inte byta mot någonting annat i hela världen! Inte en chans!

Vakna friMånga år senare, när jag gick en skrivarkurs på högskolan i Östersund, skulle vi göra en kort berättelse utifrån något riktigt härligt som hänt. Jag valde att skriva om just den där morgonen, fast jag ändrade platsen och tiden lite. Vakna fri, fick den heta.

Vad hände sedan?

Det kunde vara frestande att skriva att allt blev bra efter det här. Riktigt så enkelt är det inte. De följande två åren hände verkligen mycket som var väldigt starkt. Jag hamnade i en liten grupp ungdomar som träffades i centrala Västerås och studerade Bibeln och bad. Vi var tillsammans nästan varje dag efter jobbet. Ibland höll vi på till långt in på natten, och min egen lägenhet blev bara en plats att sova på.

Allt var nytt, stort och spännande. Bibeln förvandlades från något tråkigt och obegripligt till en skatt av direkta tilltal från Gud. Och det hände som sagt en hel del. Gud var alltid nära. Många gånger svarade han så snabbt och konkret på bön att man knappt fattade vad som hände. Det kunde vara vardagliga saker som att få hjälp med bilen när den havererat, eller mer dramatiska händelser som när jag råkade vända en gasolbrännare uppochned i mitt kök och plötsligt stod med ett stort eldklot i handen – och inte fick minsta brännskada. Jag upplevde också flera kroppsliga helanden, från tillstånd som plågat mig under lång tid.

Brända luckor
Lågorna var meterhöga. Jag kan nästan känna suget i magen än, när adrenalinet kickade in…

Efter de här åren började en tid av förändring. En efter en gifte vi oss, och han som varit ledare för gruppen flyttade till Zimbabwe för att jobba som missionär. Gud blev inte mindre verklig för det, men livet blev undan för undan mer vardagligt. Sedan dess har det gått upp och ner en hel del. Det har varit riktigt jobbiga perioder, ofta på grund av misstag jag gjort. Äktenskapet havererade, sjukdom drabbade familj och vänner, en broder som utbildade sig till flygmissionär störtade… Smärtsamma saker som förr eller senare möter alla och som kan vara svåra att förstå – och inte minst att sätta i relation till en god Gud. (Svarar inte Gud alltid på bön?)

Men i allt har också tryggheten växt. Det är det märkliga. Min egen tvärsäkra förståelse och svartvita uppfattning om livet har genom svårigheterna förbytts i ödmjukhet, och jag har kommit att inse och uppskatta det att jag först och främst är buren av detta Större och Starkare som jag funnit. Eller som funnit mig… Undan för undan har också en ny förståelse växt fram, för Gud, livet och hela tillvaron – det som jag nu försöker förmedla på den här sajten. Inte som absoluta sanningar, nertryckta i halsen på dig som besökare, men som någorlunda genomtänkta och i många fall genomlevda sanningar – så som jag förstår dem.

Slutkläm

Jag tror på Gud! Den Gud som Bibeln berättar om! Inte bara för att hans existens är logisk utifrån hur världen ser ut, vilket är vad mitt intellekt säger mig, utan för att jag dagligen upplever Närvaron. Den som skapat universum ser mig, och han älskar mig!

En tro som enbart är intellektuell skulle ha svårt att hålla emot när tvivlet attackerar. När ateister letar konstigheter i Bibeln och hela samhällsklimatet skriker att jag är en idiot. Men det barn som känner sina föräldrar och som lever i trygg gemenskap med dem, kan inte luras att tro att dessa inte finns. Det går inte! ”MIN pappa! MIN mamma!”, säger det lilla barnet med självklar och trotsig röst om du försöker. Så är det med tron på Jesus, med det som Bibeln beskriver som ett barnaskap hos Gud. Det är en visshet och en trygghet som ingenting kan rubba.

Detta är min berättelse, mitt ”vittnesmål” – tro det du som vill och kan!