Hur Bibeln kommit till

bibel1Som du kan förstå av bilden nedan (en grov översikt som jag i första hand gjorde för min egen förståelse) finns det mycket att säga om hur Bibeln kommit till. Turerna är många, och det är kanske inte så konstigt om texternas autencitet och auktoritet ifrågasätts. Framför allt finns en konflikt mellan den traditionella synen på Bibeln som helig, Gudsinpirerad text, och den mer akademiska, där Bibeln analyseras på samma sätt som andra antika verk av mänskliga författare. Till det kommer att troende inte själva alltid är överens om vilka texter som är de mest ursprungliga och korrekta. Och därmed inte heller vilka moderna bibelöversättningar som kan sägas vara ”Guds ord”.

Kopior, kopior och ännu fler kopior!

Det stora problemet, utöver att förstå innebörden av själva texten, är att veta vad som egentligen skrevs från början. Vi har nämligen inte tillgång till några originaldokument utan bara ett (stort) antal avskrifter, som gjorts för hand av särskilda kopister innan tryckpressen uppfanns på 1400-talet.

Dessa kopister arbetade i de flesta fall ytterst noggrant, men de var precis som andra människor inte felfria, vilket innebär att avskrifterna kom att uppvisa olikheter sinsemellan. Därför utvecklades redan för tvåtusen år sedan metoder för att försöka återskapa original utifrån varierande kopior. Dessa metoder sammanfattas i begreppet textkritik. Under senare tid har metoderna förfinats och utvecklats, och i vissa fall används nu moderna hjälpmedel som datorer för att länka samman dokument i tänkta ”utvecklingsträd”.

Om kopisterna inte var felfria så är det viktigt att ha klart för sig att inte heller dessa vetenskapliga arbetsmetoder är felfria. Det finns mycket kritik och diskussioner forskare emellan, och det är ett misstag att tro att vi nu skulle ha så mycket bättre koll på Bibeln än man hade på 1500-talet. Skillnaden handlar snarare om vilken tro vi har på det mänskliga förnuftet och våra arbetsmetoder – och på om Gud har ett finger med i det hela. Det finns alltså en konflikt här som i grunden handlar om olika världsbilder.

Följande översikt är ganska lång, men det är viktig grundkunskap för att förstå vad det hela handlar om. Använd gärna bilden som hjälp att följa med i texten. Om du högerklickar på den kan du ta fram en förstoring i ett separat fönster. (”Öppna länk i nytt fönster”)

Bibelns tillkomst

En enkel skiss över ett komplicerat historiskt skeende (med reservation för eventuella felritade pilar och missade fakta).

Gamla testamentets grundtexter

Vi vet alltså inte exakt hur gamla grundtexterna till GT är, men en majoritetsuppfattning säger att Moseböckerna, de fem inledande delarna i GT, fanns i en slutlig version runt år 500 f.Kr. Sedan har resten av skrifterna tillkommit, nedtecknade på separata bokrullar under olika historiska skeenden. Språket är övervägande hebreiska, men några delar är skrivna på arameiska, ett närbesläktat språk.

Speciellt för dessa bokrullar var att de var författade med konsonantskrift, utan vokaler och även utan skiljetecken. Kunskapen om hur de skulle läsas fördes vidare muntligt, och man kan därmed se dem mest som stöd för minnet. Berättelserna var avsedda att lyssnas till!

Så småningom utvecklade masoreterna, en grupp skriftlärda, en slags punktnotation för uttalet, och på 900-talet e.Kr. färdigställdes den första masoretiska grundtexten. Denna kopierades och justerades sedan i ett antal utgåvor, fram till den version som under 400 år var oomstridd auktoritet: ”Den andra rabbinska Bibeln”, utgiven 1524-25. (Att den kallades rabbinsk berodde på att den försetts med kommentarer av judiska rabbiner.)

Det grekiska och latinska spåret

På 200-talet f.Kr. hade grekisk kultur fått stort inflytande i främre Orienten. Många judar som levde kringspritt förstod inte längre hebreiska och behovet av en grekisk översättning uppstod. Enligt traditionen gick uppdraget till ett 70-tal skriftlärda uttolkare i Alexandria, vilka på kort tid översatte de fem Moseböckerna. Resten av GT översattes omkring 300 år senare, och hela verket kom att kallas Septuaginta (vilket ursprungligen anspelade på de sjuttio översättarna).

Denna översättning skulle bli orsak till en hel del rabalder. Framför allt reagerade judar i dåvarande Palestina över vad de menade var glidningar i betydelse jämfört med den hebreiska texten. I den senare delen av översättningsarbetet, som utfördes av kristna skriftlärda, blev möjligen detta ännu tydligare. De anspelningar på en kommande frälsare som finns i GT kopplades givetvis samman med tron på att Jesus från Nasaret var denna frälsare, och det avspeglade sig i den färdiga översättningen. Man kan säga att Septuaginta jämfört med den hebreiska grundtexten är mer Kristusorienterad.

Vid samma tid som den hebreiska grundtexten förelåg i en slutlig version, runt år 100, förkastades Septuaginta slutligen från judiskt håll. Därmed fanns det nu två spår: Ett judiskt/hebreiskt och ett kristet/grekiskt.

Några årtionden senare gjordes nya försök att översätta hebreiskan till grekiska. Det behövdes en bättre, mer tillförlitlig grekisk text! Mest ambitiös var den kristna kyrkofadern Origenes, som sammanställde sex parallella versioner, inklusive sin egen kritiska (bearbetade) version av Septuaginta. Detta verk, ”Hexapla”, har till största delen gått förlorat, men det användes på 400-talet av Hieronymus när han på uppdrag av påven Damasus I gjorde en översättning till latin, det som kom att bli den katolska kyrkans Bibel, ”Versio Vulgata”.

Det latinska spåret hade börjat på 100-talet, med att enstaka delar översattes från grekiskan för att det behövdes i gudstjänstlivet i vissa områden. Detta fragmenterade översättningsarbete resulterade så småningom i att många textkopior med ovanligt stora variationer och felaktigheter kom i omlopp, och det var på grund av detta som det togs initiativ till en ny, samlad och mer tillförlitlig latinsk översättning.

Nya testamentets grundtexter

Det finns källor som hävdar att hela Nya testamentet är skriver så långt efter Jesu tid att det omöjligt kan vara tillförlitligt. Mest sannolikt är dock att de berättelser som först förts vidare muntligt, om vad Jesus gjorde och lärde, började skrivas ner på 40-talet. Alltså runt tio år efter Jesu korsfästelse.

bkillumKlart är att de kristna församlingar som bildades tidigt hade tillgång till olika delar, samt avskrivna kopior, av det som så småningom blev NT. Dessa sammanställdes i en lång, noggrann process som var färdig först år 397. Då hade ett antal texter refuserats eftersom de inte ansågs möta de krav på autencitet som man hade ställt upp. Bland annat skulle allt gå att spåra tillbaka till de första apostlarna eller andra ögonvittnen, och det skulle vara texter som redan var kända och sedan länge använda i de kristna församlingarna.

Textus Receptus – ”den mottagna texten”

År 1516 publicerade Erasmus av Rotterdam en ny version av det grekiska NT, i en första upplaga. Det var även översatt till latin av honom själv. Erasmus var en akademiskt lagd reformivrare inom katolska kyrkan, och hans ambition var att gå tillbaka till källorna och få fram det ursprungliga i den kristna tron – som han ansåg att den medeltida kyrkan hade förvrängt och blandat ut med diverse vidskepligheter. För att genomföra detta gjorde han det som inom textkritiken kallas en bastextutgivning, där han utgick ifrån en avskrift som fanns i ett lokalt kloster och sökte sig fram till den ursprungliga ordalydelsen genom jämförelser med andra avskrifter – troligen i stor mängd.

Att Erasmus verk så småningom kom att kallas ”Den (av Gud) mottagna texten” säger något om vilket anseende det fick, inte minst i samband med den tyska reformationen. Det var utifrån Erasmus grekiska text som Martin Luther översatte NT till tyska och därmed för första gången gav vanligt folk möjlighet att läsa Bibeln.

Paradigmskifte i Upplysningens spår?

I slutet av 1800-talet händer något som vid första påseende inte är mer uppseendeväckande än att en ny grekisk text tas fram av ett par engelska forskare. Fler och äldre avskrifter har återfunnits, och metoderna för textkritik utvecklats, så vad vore mer naturligt? Tittar man lite närmare visar det sig dock vara fråga om en smärre revolution, i vars efterdyningar vi fortfarande lever. Från att tidigare ha bearbetat bibeltexterna utifrån tro på Bibelns Gud, började man nu i högre grad hantera dem som vilket antikt litterärt verk som helst.

Männen bakom revolutionen hette Brooke Foss Westcott och Fenton John Anthony Hort. En sökning på deras namn ger i skrivande stund nära 2 800 000 träffar, och man ser snart att det alltsedan publiceringen av deras grundtext år 1881 och fram till våra dagar har uttryckts mycket kritik både mot personerna och deras arbete. Kritiken kommer både från mer traditionellt ”bibeltroende” och från forskarkollegor, som menar att de två dragit alltför långtgående slutsatser av metoder som inte alls ger så säkra resultat.

Vad handlar då denna kontrovers om? I grunden en enda sak: Westcott och Hort hade tagit uttryckligt avstånd från den sedan år 1516 accepterade Textus Receptus och istället baserat sin text på i huvudsak två äldre avskrifter: Codex Vaticanus och Codex Sinaiticus. Genom att hänvisa till vetenskapliga metoder för textkritik fick Westcott och Hort dessa avskrifter att framstå som mer tillförlitliga än de som använts för Textus Receptus, trots att de sinsemellan skiljer på flera tusen punkter och trots att Codex Sinaiticus uppvisar flera yttre tecken som skulle kunna göra tillförlitligheten tveksam. Bland annat återfanns den i en skräphög, uppenbarligen tidigare ansedd som värdelös.

Enligt vissa källor skulle dessa två avskrifter kunna vara ett resultat av den stora lärostrid som rasade i kyrkan på 300-talet. Striden handlade i grunden om vem Jesus var – Gud eller människa (lite förenklat) – och detta kan man möjligen se återspeglas i avskrifterna därigenom att uttrycken för att Jesus skulle vara en gudomlig person är nedtonade eller borttagna – i jämförelse med de många betydligt mer samstämmiga avskrifter som låg till grund för Textus Receptus (drygt 90% av de mer än 5300 grekiska avskrifter som man funnit). De som förordar Westcotts och Horts text menar dock att det istället är denna majoritet av senare avskrifter som är förvanskade åt andra hållet.

Idag baseras de flesta nya bibelöversättningar på Westcotts och Horts grundtext, eller en i stort sett identisk, senare revision. Den svenska Reformationsbibeln är ett av undantagen.

GT följer i samma spår

I början på 1900-talet var det dags för GT att gå samma väg som NT, då Rudolf Kittel tog fram en ny kritisk version av den masoretiska grundtexten. Han valde att frångå den andra rabbinska bibeln och istället utgå ifrån en äldre text, den äldsta kända kompletta handskriften: Lenigradkodex. Kittel kritiserades för att han i så hög grad förlitat sig på en enda avskrift, men hans version blev ändå ny standard.

Bibeln vi läser – om vi läser den …

Så här långt grundspråken och hur vi fått fram de sammanställningar av texter som räknas till Bibeln. Men det är få som läser grekiska och hebreiska. Det behövs ytterligare ett steg, en översättning till modern, begriplig svenska. Eller engelska. Eller vilket språk du vill…

Jag nämnde Luther som den första som sedan antiken, när vanligt folk kunde läsa grekiska, ville ge folket en Bibel på deras eget språk. I och med att boktryckartekniken då hade utvecklats, fanns också för första gången i historien förutsättningar för masspridning. Och i och med det förutsättningar för reformationen att få det genomslag den fick, då människor inte längre var hänvisade till att lyssna till prästers utläggningar utan själva kunde läsa. Och dra sina egna slutsatser.

Men just detta, att läsa och dra egna slutsatser, kanske inte är fullt så enkelt. Räcker det med att vara läskunnig och någorlunda klok? I nästa avsnitt ställer jag frågan: Hur läser  vi egentligen?

<<  Är Bibeln speciell?


Källor
Jonathan Hill, Den kristna kyrkans historia.
Kungliga biblioteket, Bibliska översättningar.
Nordisk familjebok.
Bibeln.se
Bibel.se
Artiklar på wikipedia om C. Sinaiticus, C. Vaticanus, Textus Receptus, Septuaginta samt Textkritik.
M.fl.